Medlemsblad nr 1, 2011
(OBS! Bilder saknas)
|
Bild saknas |
Fältspatsgruppen
Vår bergart består till 60% av fältspatsgruppen, en variationsrik art i färg och struktur,( som tillsammans med pyroxen/amfibol 16% - kvarts 12% och glimmer 4%, bildar 92% av vår jordskorpa.) Fältspatsgruppen består av varianter indelade i två huvudgrupper bestående av Kalifältspat med undergrupperna sanidin – mikrolin – ortoklas och adular. Plagioklas med albit – oligoklas – andesin – labradorit – bytownit och anortit.
Bilder saknas
Dessa två stenar i fältspatsgruppen har gemensamma faktorer enligt följande.
Glasglans, ogenomskinlig. Färger grön och färglös. Hårdhet 6 -6,5 D- 2,6
Välkända fältspater är även den finska Spektroliten och Aventurin-fältspaten även kallad solsten. Kemi för båda ovanstående: K(AISiO)
Bilder till artikeln ”Ordföranden har ordet”.
|
Bild saknas |
Författare: Sven Borrman
Orföranden har ordet
Den gångna vinterns drömmar handlade om att än en gång under sommarhalvåret fara norröver till ett närliggande fjäll. Funäsdalen låg inom lagom reseavstånd och dessutom fanns två st. gamla gruvor inom näravståndet som gjorde mig nyfiken. Enligt gammal vana och känsla så gav tältning den frihetskänsla jag behövde, jag kunde fara runt dit jag ville och slå upp mitt bohag.
Det är en fantastisk känsla att från lägret ta dagsturer med bil till närliggande orter där vägarna vandrar och svänger sig fram mellan fjällbjörkar, myrar, bäckar och småsjöar. Vägen över det helt kala Flatruet med sina 975 m över havet har väl de flesta sett, där Helags fjällmassiv med sin ständigt lysande glaciär syns i fjärran.
En tur över till Röros i Norge var ett måste. Ett måste var också att därifrån ta en tur upp till den koppargruva som kom till efter att ” reinsbukken sparket unna måssåen på fjälle og koppårmalmen skinte fram å med den ble bergstaden till”. Tyvärr är den gruvan mycket artfattig. Jag kunde endast få ihop sju varianter inne i gruvmuseet.
Men jag hade ju mina två svenska gruvor att besöka. Jag hade i ett långt tidigare skede vandrat med hustru och barnbarn upp i närheten av en av gruvorna utan vetskap om densamma och nu skulle jag dit. Men jag hade blivit 22 år äldre och optimisten hade inte tagit detta faktum i beaktande. Det blev en härlig solig lugn lagom varm dag uppe på kalfjället – men – när jag hade en tredjedels väg kvar talade mina ben om att det var dags att vända om igen.
Men dagen och omgivningen var härlig och jag ville inte gå ner än. I närheten av en fjällstuga fanns en hög smal bänk, härligt, där kunde jag lägga mig en stund och njuta av omgivningen. Jag höll på att bli kvar på denna bänk. Mina ben var för lätta och jag fick inte upp överkroppen . Att störta ner liggande från denna höjd hade gett oanade blessyrer. Det löste sig.
Hemkommen relaterade jag mitt äventyr för kampingvärdinnan. ” I din ålder ska du inte ge dig upp ensam på fjället, kom den skarpa reprimanden, och så ska du skaffa dig en hobby på gamla dar”. Den damen hade alldeles klart för sig vad en gammal man borde syssla med.
Mina hobbyn har under gången tid räckt för tre och mina återkommande fjälläventyr började 1955. Vid 72 års ålder paddlade jag med mitt barnbarn uppför Pite älv. Men vad då, alltid kan man lära sig något nytt.
Författare: Sven Borrman
Meteoriten
Vi var svenskar som sedan vikingatiden i åtminstone tusen år hade bott på udden i Estland som klyver Östersjön och Finska viken. Byn hette och heter Spithamn. Hamnen vid spjutet, udden som likt ett spjut sticker ut i vattnet där stenen längst ut är den som finns på omslaget.
Där har aldrig bott annat än svenskar och vi kunde inget annat språk än svenska fram till vår slutliga flykt därifrån 1944.
En gång för länge sedan, långt före vikingatid och statsbildningar har det bott svenskar på båda sidor av Östersjön. Som notering kan här nämnas att en bosättning efter vikingar sannolikt har utvecklat sig till ett statsnamn. Roski som ryssen själv säger om sitt land är inte så olikt finskans och estniskan Rootsi, namnens ursprung är Roslagen. Ivan den förskräcklige var den siste vikingaättling som härskade över Ryssland.
!991 när de sista ryssarna hade lämnat vår udde kunde vi vandra efter kalkstenshällen Gränna som vi kallade den, samma grund som Gotland vilar på. Det var en vacker sommardag och våra känslor var lika ljusa som sommardagen. När vi kom ut på udden upptäckte jag egendomliga stenblock som var så annorlunda än vad jag sett tidigare. Det var som att se troll bland människor. Mörka, spruckna, kantiga, som opåverkade efter istidens nötning. Gåtfullt, och gåtfulla hade dessa stenblock varit länge för geologer från både Estland, Finland och Sverige. Ingen hade lyckats lösa deras gåta. Var fanns deras ursprung.
|
Två bilder saknas |
Några år senare fick jag höra ett rykte om att man misstänkte att dessa block
kunde vara rester efter ett meteoritnedslag. Jag skrev en artikel om detta i vår hembygdsförenings tidning och fick därigenom kontakt med en svenskättling i Estland. Han visste vilka de här forskarna var och kontaktade dessa. Jag fick därigenom forskningsmaterial från dessa med rätt att publicera.
Denna urtidsgåta är fascinerande, lika fascinerande är sagan som började för så där 4,5 miljarder år då när vår sol hade mättat sitt behov av materia. Av resterna runt moder sol bildades dess övriga planeter bl.a. vår stenplanet även kallad Tellus. Inte hade vi suttit här idag om det inte hade funnits elakingar redan på den tiden. Genom ett angrepp på vår jord slets ett stort stycke materia loss och vår måne bildades. Detta var en ren slump och den slumpen gjorde vår jord beboelig. Vi snurrar runt vår jordaxel i oförändrat läge tack vare månen vår.
Annat som hör till denna saga var fotosyntesen med solens påverkan. Ozonskitet bildades och
därmed kunde vi lägga oss på stranden och sola oss. Atmosfären kom och då uppstod
växthuseffekten som förhindrade värmeutstrålningen från jorden och som gör att vi idag har en
medeltemp. av + 15´ i stället för – 18´. Till all lycka så steg även syret upp ur våra hav och
förutsättningar för liv på planeten Jorden var uppfyllda. För 3 – 400 miljoner år sedan kunde
havens urinnevånare stiga upp på land och andas vår syresatta luft, därmed var den sagan fullbordad.
Därför kan vi här och nu även relatera följande sammankopplingar.
Författare: Kalle och Sten Suuroja
Hemlighetsfulla brecciablock i nordvästra Estland – upptäckten av Estlands största meteoritkrater.
Vägen till upptäckten av Nygrunds krater tog inte sin början vid grunden med samma namn som dolde kratern utan vid Odensholm och Estlands nordvästra strandområde. Kommer du till dessa trakter, får du säkert syn på en del egendomligt formade flyttblock. Om dessa brukade en gammal man i Rannakula (Strandbyn) säga att här på stranden har vi två slags stenar, några är som granitstenar brukar vara och några är annorlunda.
|
Tre bilder saknas |
Ernst Öpik
Den världsberömde estniske astronomen Ernst Öpik har fått sin berömmelse just genom meteoriter. Han har lagt grunden till dagens teorier om meteoritexplosioner. I en artikel publicerad 1916 påstod han att när en meteorit kolliderar med jordens yta, sker det inte som en vanlig stöt, utan som en riktig explosion av trotyl vars mängd kan jämföras med meteoritens vikt. Varje meteorit ur vilken vinkel den än faller, verkar som en kanonkula. Den tränger in i planetens yta lika djupt som dess egen genomskärning och först därefter – på ett enda ögonblick då hela meteoritens jättestora kinetiska energi förvandlas till värme – förångas den och exploderar. Explosionen är då, som sakkunniga fysiker säger, inget annat än energins snabba övergång från en art till en annan.
Ernst yngre broder geologen Armin Öpik som sysslat med Odensholms geologi var den förste som forskade i de annorlunda brecciaklippformationerna. Han kallade stenarten för gneisbreccia. Odensholms Tvillingar – två jätteklippor av denna bergart på öns västkust tilldrog speciellt hans intresse. Sina iakttagelser publicerade han 1927. Förutom en grundlig översikt av Odensholms och Rågöarnas geologi gav han också en kortfattad översikt av klippformationerna av gneisbreccia.
En annan forskare Nikolai Tamm beskriver att alla flyttblock bestående av eruptiva eller metamorfiska stenarter har oss veterligen kommit någonstans norrifrån. Han vände sig till sina svenska och finska kollegor som alla drog den slutsatsen att: dessa aldrig tidigare sedda stenar kan bara komma från Östersjöns botten, från ett område norr eller nordväst om fyndplatsen.
Men problemet med deras ursprungliga härkomst förblev olöst. Det verkade dock vara klart att något sådant kunde skapas enbart genom katstrofala vulkanutbrott.
Kunskapen om att meteoritexplosioner kan förånga en enorm mäng stengrund, smälta stenen till en materia som liknar vulkaniskt glas, förvandla den till tuffbreccia nådde oss först till slutet av förra århundradet.
I sin forskning om flyttblock preciserade de kända geologerna Karl Orrvik (1933) och Herbert Viiding (1955) brecciablockens utbredningsområden i nordvästra Estland.
Den nya förklaringen av gneisbreccians utveckling härstammar från 1995 då det i nr. 3 av Estniska Geologicentrums Skrifter publicerades ett kort meddelande av Kalle Suuroja och Tönis Saadre om deras kartläggning av ett hundratal brecciablock på Estlands nordvästra kustområde samt på Odensholm.
|
Bild saknas (Karta) |
Artikelförfattarna förmodade att dessa och andra redan tidigare kända flyttblock med samma beståndsdelar kan härstamma från någon närliggande meteoritkrater (impaktstruktur) och det kan inte uteslutas att en sådan krater gömmer sig under Nygrund. Under följande år genomförde det estniska geologicentret geologiska undersökningar av havsbotten, vilka befäste den nya teorin. Den slutliga förklaringen kom 1997 när dykare högg loss de första proverna från Nygrundkraterns ringvall på havsbotten. Dessa prover visade sig innehålla exakt samma slags breccia som i flyttblocken.
VAR KAN MAN HITTA FLYTTBLOCK AV NYGRUNDBRECCIA?
Numera känner man till fler än trehundra flyttblock av nygrundbreccia, för att inte tala om de oräkneliga mindre stenar med samma beståndsdelar ( 10 – 100 cm små runda stenar.) Det solfjäderformade markområdet där brecciastenar förekommer är ganska stort. Ju längre bort från Nygrund, desto glesare med brecciastenar. Stora brecciablock har man funnit på Odensholm och på havet däromkring. På fstlandet mellan Dirhamn och Ristinina och även på västra Estlands strandområde, från Dirhamn till Rohukula, lika så på öarna Ormsö, Moon och Ösel. Enn Pirrus har redogjort för sådana fynd även i inlandet i Västestland. Karl Orviku har skrivit om en sådan kullerstenstor brecciasten även på Runö. Nygrundbreccian finns utbredd på ett område av flera tusen kvadratkilometer och dess andel av alla flyttblock kan nå upp till 10% (i genomsnitt troligen inte över 1%). Det är ytterst svårt att bedöma dess totala volym men enligt mycket spekulativa beräkningar kan det vara upp till hundra tusen kubikmeter. Om man också räknar med de jätteblock som ligger på havsbotten i kraterns närhet, de största av dem med hundratals meter i genomskärning, då kan volymen nå upp till miljontals kubikmeter.
Jämförelse
Meteoriten vid Nygrund var förvisso stor men vid en jämförelse kan nämnas att världens största meteoritnedslag, den vi kallar Siljansringen, som skedde för 360 miljoner år sedan, hade en diameter på 4 km och lämnade efter sig en krater med 52 km diameter och 10 km djupt hål. Nerslaget beräknas ha skett ungefär där Kanarieöarna ligger i dag. Sven B.
Ytterligare meteoritnerslag finns på Ösel i Estland där den största har en dimeter på 110 m och djup på 16 m. Ett litet meteoritnerslag finns även intill väg 84 några km väst om Funäsdalen enligt bild till höger.
Jag har tidigare berättat sagan om vår planets tillkomst och ska berätta ytterligare en saga med anknytning till våra brecciastenar.
Den 12 juni 1940 fördrev ryska militären bort den svenska befolkningens sju släkter från Odensholm lite halsöverhuvud sådär. Holmborna fick bli inhysta hos olika familjer i vår by.
Största brecciablocket på ön kallades ”Odens sten”. Det fanns även ett kapell, ”Jesu kapell”. Den gemensamma andekraften i skandinavernas krigsgud Odens sten och Jesu kapell skrämde ryssen som beväpnade ön med div. grovt artilleri för att skydda Finska viken mot intrång. Andekraften i dessa båda livsåskådningar måste bort. Därför sprängdes Odens sten och revs Jesu kapell. Därmed drabbade den eviga förbannelsen rödarmisterna. Detta enligt en skröna i en estnisk tidning, lite utförligare beskriven.
Jag är benägen hålla med. Vår by var lika tätt bygd (42 boningshus) som vilket svenskt villaområde som helst. Under kriget med tyskarna hösten 41 regnade ryska artillerigranater under två månader tätt över vår by utan att träffa annat än en friliggande bastu. I denna bastu befann sig en holmbo med fårskinnspälsen på. Resterna av bastun var spritt virke men holmbon stod helt oskadd förutom att han tappade viss känsel under ett par veckor. Ytterligare en precisionsnedslagning styrd med de andligas kraft skedde mellan vårt och grannens hus. Den granaten slog ner i en så exakt vinkel att bakstycket lämnade en halmstrut i vår taknock och granatskärvorna skar strålformade 3-4 cm djupa spår i grannens halmtak från takfot till nock.
Numera påstås att lugn råder på ön och att andarna har lagt sig till ro.
Vilket jag vid två olika besök kunnat konstatera.
|
Bilder saknas |
Författare: Sven Borrman
Med MESTUTE på Strömsholmen
22 maj 2010 medverkade vi än en gång tillsammans med MESTUTE med en mineralutställning. Det årligen återkommande projektet är glädjande för vår del. Vi får chansen att visa upp vår verksamhet som annars mest sker i det fördolda inom föreningen.
Detta skedde denna gång nu i den centrala delen av vårt Eskilstuna, under den tid när hela Strömsholmen exploderade i sin kommande sommargrönska omsluten av sitt blanka å-vatten. Dessutom strålade solen från en klarblå himmel.
Som vanligt hade Lars-Åke dukat upp sina landskapsstenar och annat mineral på bordet och Ramon visade än en gång upp hela sin utrustning av hammare, släggor i olika format, och annat som är ett måste vid alla exkursioner.
Vi övriga hade tagit med egna produkter till beskådning. Solveigs färggranna tavla med eget hantverk blev närgånget beskådat av de förbivandrande flanörerna. Många som var intresserade och hade viss uppfattning om stenar stannade till i långa utvecklande samtal, andra stannade begrundade, och vandrade vidare till nästa utställningsobjekt där det mesta handlade om hur vi kan aktivera vår fritid.
Granne till oss demonstrerade klippning av får vilket väckte stort intresse från kategorin yngre, vilka även brandskattade vår medhavda låda full med mineral. Just denna gratislåda är alltid populär och dess innehåll har därmed en strykande åtgång, vilket är glädjande.
Även dagar av sol skymmer på och blir kväll och så var det även denna dag, men till den kommande sommaren ses vi förhoppningsvis igen vid ungefär samma tid på vår holme mitt i stan.
Bilder saknas
Årets resultat av våra gemensamma aktiviteter
| Ett flertal bilder saknas |
Lite av varje
| Bilder saknas |
Författare: Sven Borrman
Allt har en början, så även för oss som med allt större intresse har fastnat för mineral och utvecklat detta för både små och stora stenar, sådär i största allmänhet i allas vår början.
Ingen kan väl i första skedet förutspå hur och på vilken nivå detta intresse stannar eller fortsätter att utveckla sig. För de flesta blir detta intresse livslångt men kan stanna på olika nivåer.
Här kan jag endast utgå från mig själv och den orsak och verkan som drivit mig fram till nivån jag befinner mig på i detta sammanhang, den ifråga om mineral och utveckling därifrån i vidare sammanhang.
Utan någon som helst insikt i stenslipning ville jag återskapa den våta färggranna stenens glans när den hade torkat till en matt yta. Jag hade arbetat en del med marmor som ju var välpolerad med en blank yta så möjligheterna fanns uppenbarligen.
Mina första aningslösa test blev ingenting annat fiasko, men skam den som ger sig. Riktigt när och hur det kom sig minns jag inte men i början på 80-talet fick jag tag i en bok om stenslipning, SLIPA STENAR skriven av David F Olson. Tack vare denna bok kunde jag lägga grunden och blev ledd in på rätt stig i min utveckling.
Intresset var nytt men i starkt framåtskridande. Någon veckas semester ihop med barnbarn i Nora kan beskrivas enligt nedan.
.. i en av varphögarna låg en grön sten
som pojken med det solljusa håret hittade
och som nu låg på sin mage med förstoringsglaset i sin hand
betraktade och beundrade – grön genomskinlig sten
hopsmält i förbund med svart malm.
Drömmande om skatter i varphögar och gruvhål
glömmande vinden som svepte – kråkan som skrek
vågen som suckade, aspen som rasslade och darrade
det var så solen såg dom där dom låg
den lilla mannen med sitt solljusa hår
och mannen med jordens gråa färg i sitt hår
det var så solen såg dom denna varma sommardag.
Författare: Sven Borrman
Jag hade kommit igång med någon cabochonslipning enligt anvisningar i SLIPA STENAR och vidareutvecklat detta. Att slipa facetterade stenar verkade däremot avlägset helt enkelt därför att det krävdes helt annan utrustning. Att köpa in all denna utrustning skulle bli en dyr kostnad om inte intresset för denna slipmetod föll i smaken – så att säga.
Men det fanns ju anvisningar om hur man på ett någorlunda enkelt sätt kunde göra en introduktionsutrustning. Jag gjorde så! Alltid en början, så tack för den anvisningen. Nu behövdes endast slipbart material.
Längst bak i boken fanns under ”Råsten och utrustning” bland annat Ingeborgs Stenar Mårdshyttan Nora.
Efter diverse letande under vår Nora semester kom vi fram till Mårdshyttan och fick beskåda allt detta nya och fantastiska som fanns där. Några köp gjordes för framtida behov. När jag och barnbarnen befann oss där kom tidningen ”Land” och gjorde ett reportage om just stenar och mineral och därmed råkade vi halka med lite i detta reportage. Men att det fanns någon anknytning mellan Ingeborgs Stenar och David F Olson var inte känt för mig då. Den insikten kom senare.
Ryktet om att jag hade slipat facetterade stenar innebar att jag genom önskemål inom föreningen skulle introducera några medlemmar i facettslipningens alla knep och konster. Efter hand så tog vi även kontakt med David för anskaffande av slipobjekt och övrigt som hörde till. Detta i första skedet genom mineralmässor där man kunde få se en handfull gnistrande godis bestående av färggranna zirkonior eller något av familjen korund. Nu har utvecklingen av detta vårt gemensamma intresse gjort att David kom till oss 21/4 10 för att förevisa slipapparater och annat som måste till för vår verksamhet.
Hur kom det sig att du själv kom in i detta med att slipa stenar David? Jag ställde frågan.
”Mitt intresse för stenar kommer från barndomen då jag ofta var med min pappa och letade efter pimpsten och vulkanisk aska för hans klinkersfabrik. Någon gång sådär vid 16 års ålder slipade jag ett par stenar hos en granne.
När jag kom till Sverige som präst och jobbade i Västerhaninge församling 1964 så ville jag ha en häftig hobby för kyrkans ungdomar. Det blev stenslipning.
Eftersom det inte fanns någonting skrivet på något skandinaviskt språk så gjorde jag ett kompendium för ungdomar. Detta kompendium blev till slut SLIPA STENAR hos Ica-förlaget.
Det är många ungdomar som har lärt sig slipa stenar i församlingen under åren som gått.”
Hur kom Ingeborgs stenar till? Hade du någonting med detta att göra.
” Ingeborgs stenar kom till då min svärfar dog 1965. För att svärmor Ingeborg skulle ha någonting att syssla med lyckades jag övertala henne att starta Ingeborgs Stenar i sommarköket vid Mårdshyttan. När hon blev för gammal för att klara det hela så flyttades den till Stockholm”.
Den 25/1 11 skall ni resa till Tucson i delstaten Arizona USA. Av vilken anledning till ett så avlägset mål?
”Tucson är ett måste om man ska jobba i den här branschen . Där finns det 30 mässor samtidigt och 6000 utställare. Ingeborgs Stenar har ställt ut där i 20 år och har många bra kunder. Vi skulle helt enkelt inte klara oss med enbart försäljning i Sverige. Sedan får vi göra inköp och kolla prisläget på saker och ting. Vi får också tillfälle att tala med den firma som vi representerar i Sverige beträffande utrustning”.
Davids publikationer om stenslipningens konster hoppas jag har inspirerat inte enbart mig utan sannolikt även många andra. Detta har för mig många gånger varit som en bra information till en vidare utveckling.
Förhoppningsvis kommer vi även fortsättningsvis att kunna få tillgång till hans utbud av olika mineral och övrigt som måste till i vår sliparverksamhet.
|
Bilder saknas |
SOMMARENS EXKURSIONER 2010
Författare: Sven Borrman
Baggetorp
Vårens första exkursion skedde 2 maj till Baggetorps gruva i Östergötland. Där var våra förhoppningar stora att fynda bland de talrika mineralförekomster som förekom här, bl. annat volfram, molybden, scheelit, amfibolit, svavel och kopparkis, epidot mm.
Som för det mesta blev det en utflykt i ett strålande väder med stora förhoppningar om goda fynd, och som vanligt blev det både si och så med förhoppningarna angående mineral, för tyvärr är det så att vi inte var de första som varit där för att fynda. Nog var både påsar och hinkar någorlunda välfyllda när resan hemåt ställdes med omväg till Zinkgruvans tillgängliga varphögar utanför det inhägnade området. Vackra fynd av zinkblände gjordes och resten av medförd fika inmundigas innan resan mot Örebro och hemåt ställdes.
Vi var elva personer på denna utflykt och som vanligt var vi överens om att en trekombination av vackert väder, gemenskap och fynd av mineral väl uppfyller önskemålen vid våra exkursioner.
Författare: Louise Ellfolk & Tommy Ericsson
Utflykt till Yxsjöberg och StollbergLördagen den 29/5-10 startade vi resan norrut, det var en kylig försommarmorgon. Väl framme i Yxsjöberg smakade det bra med kaffe och smörgås. Försedda med hinkar, hackor och hammare, gick vi upp till det gamla gruvområdet. När vi ser oss omkring är det varphögar överallt, och en del gamla maskiner som användes under gruvans glansdagar.
Plötsligt kommer det en bil farande in på området, en man kommer fram till oss och frågar vad vi letar efter. Vi presenterar oss som mineral och stenletare från föreningen Spinellen i Eskilstuna. Mannen berättar att han är ägare till gruvan och heter Hans Karlsson och driver bland annat AB Yxsjö industriservice. Han berättade att hans pappa var med och startade Wolframgruvan och att han själv hade jobbat i Wolframgruvan tills den stängdes. Vi blev erbjudna att komma till hans kontor om vi ville använda hans UV-utrustning för att kolla om vi hittat scheelit i våra stuffer. Scheelit är väldigt svårupptäckt mineral utan UV-lampa.
Vi fortsatte sökandet med förhoppning att hitta något intressant till våra samlingar, samt att studera under mikroskåp på kvällskursen under hösten och vintern. Även stensliparna plockade med sig spännande stuffer som så småningom kan bli vackra smycken.
I Yxsjöberg kan man bland annat finna följande mineral: Scheelit, hedenbergit, helvit, mikroklin, andradit, sederit, flusspat och molybdenglans.
Resan fortsatte sedan mot Stollberg och i Grängesberg blev det sedan en kort rast med tankning och till allas glädje bjöd Gränges på gratis varm korv och glass då Spendrups hade beslutat om en större investering i bryggeriet. Väl framme i Stollberg som ligger mellan Ludvika och Smedjebacken i närheten av Gubbo, var det skönt att sitta en stund och njuta av den vackra utsikten över landskapet, solen sken och vårvinden var frisk och den medhavda lunchen smakade bra. Med hink och lite verktyg var det åter dags att försöka hitta något intressant.
I Stollberg finns bland annat arsenikkis, magnetkis, danalit, psilomelan, goethit och gips. En del fina stuffer hamnade även nu i våra hinkar. Det blev en sista fikapaus innan hemfärden påbörjades, alla var nöjda men trötta efter dagens utflykt.
Med på resan var Ramon, Bo, Lars-Åke, Björn, Tommy och Louise.
Författare: Sven Borrman
Hässelkulla och Ekebergsbrottet
Men som på alla andra fyndplatser får man gräva nya små gruvor för att över huvudtaget fynda något. Men som alltid lönar sig det energiska grävandet. Allt har inte hittats av föregående grävare.
Men det där med att hitta rätt dit kosan styrs, kan ibland vara besvärligt när minnesbilden inte stämmer på grund av nyanlagda vägars tillkomst. Efter mycken debatt och lång omväg kom ett glatt utrop att här i närheten måste det vara, och mycket riktigt, till vänster in bland grönt gräs och hängande grenar kunde vi kliva ur våra bilar och etablera en fin rastplats i den skinande solen.
Och visst fyndade vi, även om hinkar och påsar inte var så där välfyllda när rasten togs innan vidare färd mot ytterligare ett resmål som skulle besökas. Det blev Ekebergsbrottet vilket låg efter gamla vägen mellan Örebro och Arboga. Här var det marmor så långt ögat såg, men även här gjordes fynd som tillvaratogs och släpades med hem.
Än en gång hade vi strålande väder och än en gång blev det en givande utflykt i gott sällskap.
| Bilder saknas |
Författare: Sven Borrman
Höstens sista utflykt blev 1 oktober till järnmalmsgruvan Striberg bortom Nora. Här är det tämligen artfattigt så vi var egentligen mest ute för att fynda randig blodstenmalm som det fanns i rikliga mängder av, mer eller mindre randiga. Som alltid är det svårt för minnesbilden att hitta just det bästa stället, stället där man var sist och där fynden var goda. Men efter viss rundåkning och rundgång så kom övertygelsen att, här var det alldeles bestämt, vilket det också visade sig vara.
Jag är övertygad om att området lättade betydligt när vi rullade därifrån med fullastade bilar. Säkert blir det många randiga stenhögar eller stenprydda villatomter någonstans.
Som andra utflyktsmål på vår resa blev det Pershyttan där det finns gott om gamla gruvhål och mängder av varphögar men med enahanda innehåll. Men området innehåller fantasiska välskötta minnen från en förgången tid om gruvhantering, bevarad stånggång och ett gammalt gjuteri, där bönderna i tur och ordning fick förvandla sin malm till järn. Lämplig besökstid under högsommaren när det mesta är öppet och tillgängligt. Då finns även möjligheter att kunna få åkan ner i ett gruvhål.
Nu under denna sensommar kunde vi vandra runt tills den sista fikarasten blev ett måste innan hemresan vidtogs. Några av oss besökte även Nora stad intill. För en del av oss planerad sådan och för en del av oss av fel vägval. Men visst är Nora en liten fin stad även sedd från ett bilfönster.
|
Bilder saknas |
Författare: Sven Borrman
Julmarknad i teaterladan i Gamla stan
Till årets julmarknad fick vi en inbjudan att medverka i gamla stadens julmarknad, med en utställning och information om och av mineral samt demonstration av stenslipning. Vi kunde därmed också saluföra våra produkter.
Det blev två intressanta dagar i den kalla teaterladan där man kunde berätta de mest fantastiska saker om varför en del stenar var så tunga, hårda, mindre hårda, glimmande i lampans sken, vara genomskinliga och ogenomskinliga. Men kanske det mest anslående för den fåkunnige var den varierande färgflora som utbredde sig framför ögonen. Det var så inspirerande att inför de så nyfikna små och även de större med barnasinnet i behåll berätta lite översiktligt om denna vår hobby. Framåt eftermiddag och kväll kunde röstläget vara en aning ansträngt efter det att marknadsgästerna i en aldrig så sinande strömmar hade dragit förbi. Nyfiket kunde även beskådas hur en facetterad sten slipades.
Vi – undertecknad, Annika, Björn och Ramon tyckte att de två dagarnas medverkan var mycket givande för vår förening.
FRIEDA LUBKOWITS
Ett sorgens budskap har nått oss. Föreningens grundare tillsammans med Lars-Åke Rosén har avlidit 20 januari 2011 efter en längre tids sjukdom.
Frieda var född 2 februari 1927 i Rothenburg Bayern Tyskland där hon tillbringade ungdomsåren fram till mitten av 50-talet då hon flyttade till Eskilstuna tillsammans med sina två barn där hennes make fick jobb som tekniker vid CEJohanssons. Frieda har varit verksam i Eskilstuna Flygklubb i ett tiotal år där maken var segelflygare, hon har även guidad tyska turister i Eskilstuna med omnejd. Som medlem i Eskilstuna Konstförening har hon haft styrelseuppdrag.
Frieda har i allra högsta grad varit pådrivande vi bildandet av Amatörgeologiska föreningen SPINELLEN i Eskilstuna. Frieda har varit entusiastisk och utvecklande i sitt arbete som ordförande i föreningen, vilket hon var från starten i slutet av 80-talet fram till årsmötet i mars 2006.
|
Bild saknas |
Nedanstående har under året varit valda till olika funktioner.
Ordförande Sven Borrman Tel 016-143541 sven.borrman@telia.com
Sekr. Solveig Bragman Tel. 016-358221 solveigbragman@live.se
Kassör Lars-Åke Rosén Tel.016-354278
Ledamot Annika Magnusson Tel. 016-355870 annika.mag@tele2.com
Ledamot Ramon Wikholm Tel. 016-70672
Suppl. Louise Ellfolk Tel. 016-420878
Suppl. Björn Granlund Tel. 016-422427 016422427@tele2.se
Valbered. Tommy Ericsson Tel. 016-420878 tommy-ericsson@telia.com
Valbered. Lars Vejlens Tel. 016-343357
Revisorer Bror Borg tel. 016-77112 Ingrid Pettersson Tel. 016-356543
Klubbmästare Gunilla Erikstedt Tel. 016-514185
Bibliotekarie Johan Borg Tel. 016-135724
Redaktör och fotograf Sven Borrman
|
Bild saknas |